Theo Axner, med bidrag från Tova Gerge och Sara Lilja (1999)
Väktarnatten är en av de stora årshögtiderna inom Ljusets lära. Det är den stora vinterfesten, som firas till minne av den siste profeten Nadrims första framträdande – den förste som såg honom ska ha varit en ensam nattväktare en vinternatt. Väktarnatten är en stor familjehögtid och ett efterlängtat ljus i vintermörkret. Själva väktarnatten infaller den 20 december, men firandet fortsätter inte sällan till att gå över i nyår.
Den händelse som Väktarnatten enligt Ljusets lära firar minnet av är som sagt profeten Nadrims första framträdande.
Nadrim brukar betraktas som Ljusets läras grundare. Han framträdde i det avlägsna Diraz omkring 400 år före Mörkrets fall och förutsade stora katastrofer men en ny tids födelse därefter. Han predikade också om allmän rättfärdighet och goda gärningar; det är till stora delar hans predikningar som ligger till grund för den Heliga lag som senare etablerats inom Ljusets lära. De anknöt dock till den långa diranska traditionen; det var inte som moralist utan som apokalyptisk mystiker Nadrim var nyskapande. Profeten vann en liten men trofast grupp anhängare, en av ett flertal diranska sekter vid tidpunkten. Det var dock vid Mörkrets fall, då många av hans förutsägelser tycktes besannas, som läran fick sitt stora genombrott.
Själva Väktarnatten, då? Begreppet har sitt ursprung i en av de traditioner som tecknades ned i de Heliga Skriftrullarna under 300-talet f M om den första gången profeten visade sig. Det hela ska ha gått till ungefär så här:
En mörk vinternatt gick en gammal nattväktare sin rond, då en främling visade sig. Då väktaren anropade honom och frågade om hans ärende svarade främlingen, att han kom med allvarliga bud: natten skulle bli lång och svår, men därefter skulle en ny och ljusare dag gry. Men innan gryningen skulle både herrar och kejsare falla, och mäktiga riken gå under, och om natten skulle kunna uthärdas måste folk vända sina gamla vägar ryggen. (Senare har detta allmänt tolkats som en förutsägelse om det Stora Mörkret - se historieavsnittet i Världshäftet.) Nattväktaren förstod naturligt nog inte denna innebörd utan gick till sin herre och berättade om vad främlingen sagt.
Den mäktige härskaren blev naturligtvis förgrymmad över att en främling vågat "hota" honom, men han satte inte stor tilltro till budet. "Mitt rike är mäktigt, och jag sitter trygg i mitt slott," utropade han. "Om jag skulle vara så utlämnad åt ödet, då kunde källor springa upp här inne i min tronsal!" Och i det ögonblicket sprack stengolvet upp och den klaraste källa sprang upp mitt i salen.
Inte ens detta förmådde övertyga härskaren, men han blev än mer rasande och lät kasta den stackars nattväktaren i fängelse. Redan samma natt kom dock den mystiske främlingen tillbaka, till synes obehindrad av murar och reglar, och befriade honom. Väktaren blev sedan hans ständige följeslagare.
Väktarnatten betecknar alltså den första skymten av hopp i mörkret - ett idealiskt tema för en vinterfest.
Den version av Väktarnatten som firas i Norden är en blandning av olika influenser. Med Ljusets lära övertog nordborna det kyrkliga firandet av profetens första framträdande, som redan upptagit element från de arantiska vinter- och nyårsfesterna. Detta smälte samman med de gamla hedniska vinterfesterna till en ny kombination, som gradvis utvecklats genom seklerna. Fastän Väktarnatten är en stor religiös högtid är många av traditionerna och sederna kring den av ganska värdslig (eller t o m magisk) natur. Här beskrivs några av sederna:
Den egentliga Väktarnatten är natten till den 20 december. Firandet inleds så smått redan dagen före (se nedan), men den verkliga festperioden börjar med morgonmässan efter natten, då hela socknen samlas i kyrkan. Först därefter tar de verkliga kalasen vid, och de varar ofta i flera dagar.
En sed som är förlagd till kvällen före Väktarnatten är dryckesoffret för gott år och fred. Det är en mycket gammal tradition som definitivt går tillbaka till hednisk tid; den har dock anammats av Ljusets lära. I stort sett är det bara en ceremoniell skål, kombinerad med en bön om goda skördar, god avel, lycka och fred mellan grannar. Drycken välsignas av en präst om sådan finns närvarande, annars av den äldsta närvarande.
I Thule uppfattas Väktarnatten också som en de dödas högtid. Den här natten - traditionellt årets mörkaste - vandrar de döda, speciellt de som dött för tidigt, våldsamt eller av andra skäl inte vilar i frid, omkring på jorden och hemsöker de levandes hus. För de mesta är gengångarna osynliga, men det händer att de visar sig, och då kan den som inte visar tillräcklig respekt råka mycket illa ut.
Traditionellt brukar man upplåta mat och husrum till de döda; festbordet som dukats redan kvällen före Väktarnatten får stå dukat över natten så att de kan förse sig om de vill. På samma sätt sover man inte i sina sängar under själva Väktarnatten utan i stället på golven; sängarna står upplåtna åt de döda om de vill stanna och vila. Det sägs också att de döda samlas i kyrkan för att fira sin egen Väktarnatt innan morgonmässan innan de slutligen lämnar de levandes trakter.
Det här är som framgår en annan hednisk kvarleva; den har fått en viss Ljustrogen överbyggnad genom att andakter och mässor vid tidpunkten innehåller särskilda böner för de döda.
På själva Väktarnatten strör man halm på golvet och sover i den i stället för i sängarna; dessa är som tidigare nämnts upplåtna för de döda. Själva utströendet av halmen sker ibland under halvt ceremoniella former, ibland under betydligt mer uppsluppna.
Flera seder kring Väktarnatten har med ljus och eld att göra. En viktig tradition går ut på att man på denna årets mörkaste natt aldrig ska gå ut utan att ha en ljuskälla med sig - ljus, fackla eller lykta. Alla Ljustrogna hem där folk är hemma ska också ha en lykta eller fackla brinnande på gården. Ljusen ska brinna på det dukade bordet under själva Väktarnatten; på många håll är det också sed att hålla en (ovanligt stor) eld brinnande i öppna spisen hela högtiden.
En viktig sedvänja just dagen före Väktarnatten är att bygdens fattiga och obesuttna drar runt i gårdarna och sjunger, spelar eller på annat sätt underhåller husbondfolket. I gengäld förses de med mat och dryck; denna gåva brukar i sin tur återgäldas med en symbolisk gåva av något slag. Vanligt är t ex en liten halmamulett som kan hängas upp över dörrar eller fönster för att skydda mot onda andar.
Vanliga former av underhållning är sång och dans, mysterie- eller legendspel (oftast dramatiserade former av Väktarnattssägnen) samt ibland maskeradupptåg; här är djurmasker av olika slag omtyckta.
Kyrkan påbjuder frid mellan alla Ljustrogna under hela högtiden, men den seden är äldre än så. Redan i heden tid ansågs den dra olycka över sig som drog svärd under midvintertiden. I det nuvarande kriget är det dock inte säkert att det här kommer att kunna hållas.
Samtliga texter av Tova Gerge
Väktarnatt, om du än blir lång
låt mig finna ljus i själen min.
Väktarnatt, om din köld blir svår
låt mig ifrån kylan komma in
till eld och varma händer
till hopp och hjärtefrid.
Bevara Thules länder
från krig och nödetid.
Giv mig mod att i livet gå
med min låga oförställd och klar,
giv mig styrka att härda ut
med sorger och bekymmer som jag har.
Skänk mig ro och glädje,
skänk mig frid och tröst.
Bär mig genom mörkret
tills solen stiger i öst.
Fålen han springer på himmelsblå isen
allt ned till Geda och nappade grisen
alltom en väktarnatt knåpa, låt 'en gå
för allt gott vi ska få
Långt bakom bergen så finns där en sänka
allt det vi saknar det kan hon väl skänka
sol'n som ett kopparmynt skiner och går ann
när hon sjunker i vann'.
Fålen han springer och än råder natten
klapprande hovar på frusade vatten
långt bort i dalen är ståt och rikedom
där går träden i blom.
Där är minsann inte vintrarna kalla
mat finns det, nog så det räcker åt alla
får jag en fåle och femton vargaskinn
så är dalen väl din.